Att vara speciell

Så efter en lång tid lyckades jag äntligen åka tillbaka till min Guru och hans Ashram i Nepal. Jag gick in i ashramet och kände mig så glad över att vara tillbaka. Energin sköljde över mig och jag kände mig nästan hög av den gudomliga energin. Folk på ashramet var glada över att se mig igen och hälsade mig med stora leenden. Jag gick nästan runt och kramade folk hela dagen. Kände mig väldigt speciell

På kvällen skulle jag träffa Swamiji. Jag kände mig upprymd och tårarna rann ur mina ögon när jag såg honom gå in i meditationssalen. Med stora ögon tittade jag på honom och hälsade i ett Namaste när han gick över golvet. Jag såg nog ut som ett barn på julen, och väntade på att få höra hur glad han var över att se mig. Han tittade bara kort på mig och log artigt, som om han inte ens kände igen mig. Tittade på mig på samma sätt som han såg på alla andra. Han började genast hamra på mitt ego, hamra på den i mig som trodde att jag var så speciell. Som tänkte att jag var lite mer speciell än alla andra. Som tänkte att han kanske var lite extra glad av att se mig. Han krossade mitt lilla ego på en sekund och jag kom ner på jorden igen.

Från att ha känt mig väldigt speciell började jag känna mig mindre och mindre. En "nobody". Jag kände mig verkligen så ospeciell. Så vanlig. Förut hade jag nog sett mig själv som en ljus och glänsande varelse, för det var vad många brukade säga till mig. Men nu kände jag mig inte som en skinande sol längre. Jag kände mig istället liten och osynlig, en i mängden. Och det var både en känsla av stor sorg och lättnad i det.

Veckor gick och jag var bara där i ashramet och njöt av meditationen, njöt av buddhafältet och tillbringade så mycket tid jag kunde i närvaro av Swamiji. Och fortfarande väldigt sällan tittade han på mig. Jag kunde se att det fortfarande fanns någon inom mig som ville ha bekräftelse, som fortfarande hade ett hopp om att han skulle bekräfta att jag var lite speciell. Men det gjorde han inte.

I det var det också en känsla av både sorg och lättnad. Det var som att när jag började känna mig mindre och mindre speciell kunde jag också känna en sådan stor avslappning. Som att hela min kropp blev mer mjuk. Jag behövde inte försöka vara någon, jag behövde inte bevisa att jag var någon speciell längre. Jag kunde bara slappna av i att vara vanlig, slappna av i att vara ingen. Slappna av i att vara en i mängden.

Det kändes som att mitt hjärta började smälta och öppna sig. Mer kärlek började stiga upp i mitt hjärta. Mer medkänsla.

Jag började känna mig mer och mer mänsklig. Med min känsla av vanlighet började jag också känna mig mer mänsklig. Jag behövde inte bevisa att jag visste något, för det gjorde jag inte.

Det kändes faktiskt som att jag visste mindre och mindre, och att mitt minne blivit sämre på sistone också. Det var som att det förflutna vittrade bort mer och mer. Och det kändes som att jag inte visste något om någonting längre.

Jag började istället känna denna mjuka och oskyldiga energin inom mig.

En dans som bubblade upp från mitt hjärta. Min kropp började röra på sig. och jag kände en lätthet i mitt väsen. Förut hade jag nästan känt mig som en stenstaty, men nu hade det uppstått rörelse och lätthet inom mig. Och jag kände så mycket glädje. Min kropp dansade med så mycket glädje.

/Prem Geetam